Vanessa Frykman

Ellie this is for you .

Ibland känns det otroligt svårt att beskriva hur det känns att föda barn . Men jag kommer beskriva hur bra jag kan hur mina förlossningar har varit.

1 jan 1996 så hade min dotter varit i magen en vecka över tiden . Hade lagt mig rätt sent då vi hade firat nyårsafton hemma hos mig. Kl var 6.30  och jag vaknar av en värk . När jag kliver upp ur sängen få börjar det rinna vatten och det var inte lite vatten heller. Med en handduk mellan benen gick jag på toa för att sitta och låta vattnet rinna där istället. Jag ropade på min mamma som vaknade direkt utan dröjmåls.

Jag började direkt få täta värkar med 3 min mellanrum så jag ringde till Danderyds sjukhus och dom bad mig komma in . Det jag kommer ihåg idag av upplevelsen var att jag tyckte att det gjorde lagom ont. Det jag kommer ihåg var att jag hade fjärrilar i magen på väg till sjukhuset då jag äntligen skulle få min efterlängtat bebis.  Väll framme fick jag ett rum och både min mamma och min man var med. Det kändes tryggt att ha min mamma med då jag var ung (18) och David hade inte varit med om en förlossning heller. Mamma hjälpte mig genom andningen och massage på nedre delen av ryggen . När man får en värk gör det ont i ländryggen och nedre delen av magen .


Sköterskan undersökte mig och nu var jag redan öppen 10 cm så allt gick otroligt fort för mig. Tre krystvärkar senare var min flicka ute och kl var då 8:56 . Så med Jessicas förlossning hann jag bara in för all gick så fort.



Med min son Martin så var det nämligen så att jag läckte fostervatten redan i vecka 29 . Detta var nog pga av att jag jobbade rätt hårt på dagis och då var förskole grupperna rätt stora. Hur som i vecka 29 skrevs jag in på SÖS och fick inte gå ut på flera veckor. Jag ville hellst vara hemma men på grund av infektions risken var jag tvungen att endast vara på avdelningen . Dagarna var grymt tråkiga för oss som var inskrivna. Efter flera ul för att se att jag producerade mer fostervatten  så konstaterade dom att Martin låg fixerat med säte .


I vecka 34+4 fick jag åka hem på permission. Jag hann vara hemma en dag och då luktade min vatten morgonen därpå. Så när jag var på min vanlig läkar kontrol så berättade jag att jag tycktre min vatten luktade . Då gick det fort fram jag fick inte äta eller dricka samt att dom höll på planera snitt tid. Jag började gråta för jag var inte bered på detta alls . David hade jobbat natt och jag ringde hem så att han kunde komma in . Snittet skulle göras under förmiddagen .

Personalen var helt underbara och tog bra hand om mig. Narkos läkaren förklarade allt otroligt bra och gjorde så att jag kunde känna mig lugn . När David kom så tog det inte så pass lång tid innan det var dags. Nu i efterhand fattar jag varför man blir inskriven på sjukhus då det finns mkt bakterier hemma som inte finns på ett sjukhus. Jag höll på dö av ryggbedövningen shit va det gjorde ont att sätta in och nålen var inte liten den heller.  Bedövningen var kanon jag kände inget från brösten och neråt. Martin plockades ut och jag syddes ihop. Allt gick kanon! Martin lades i en kuvös för att få upp kropps värmen och det visade sig att han hade en liten lung inflamation så han fick ta penicillin. Jag låg nog kvar i över en vecka då det gör skit ont att läcka. Shit det var verkligen smärtsam och speciellt då jag ville inte ta smärtstillande i början . Jag ville inte att det skulle gå till min mjölk men efter två dygn bröt jag ihop av smärta och bad om vad som helst.



Neo's förlossning är den jag kommer mest ihåg då man glömmer inte smärtan speciellt fort. Trotts 7 år så kommer jag ihåg nästan allt. Neo föddes på dagen han skulle den 19e juni . Jag hade lämnat Martin på dagis och när jag gick på toa så såg jag att slemproppen hade gått och att jag hade fått flyttningar med blod i . Jag blev riktig glad då jag visste att nu kunde det komma. Dock visste jag inte om det skulle gå fort eller ta lång tid.  Jag hann ta mig med med tunnelbanan och min mamma hade vaknat så vi tog med oss BB väskan och åkte taxi in till sös. När vi var framme fick jag ha ctg kopplat och det visade sig att mina värkar var fortfarande svaga. Men eftersom Jessicas förlossning gick så fort så ville dom inte ta några risker nu.


Efter ctg så ville dom att jag skulle göra en lavemang. Hade inte varit med om det tidigare så jag tänkte ok vi kör då den kan sätta fart på värkarna. Jag måste erkänna att det är inget direkt jag skulle göra om då det kändes inte skönt alls och värkarna kom inte igång. David var på väg nästan han skulle bara se till nu att alla killarna jobbade. Jag fick order att gå för det skulle sättas fart och värkarna kom med 10 min mellanrum så det var ok. Här var värkarna hanterbara . Efter 7 timmar bestämde dom sig för att ta hål på fosterhinnan och gav mig värkstumilerande drop och det skulle jag inte rekommendera till någon för shit nu kom smärtan .


Jag började öppna mig men otroligt sakta och detta gjorde mig otroligt ledsen då mina krafter började ta slut. Jag öppnade mig fort fram till 6 cm . Mellan 6 och 8  tog det 5 timmar med värkar med 2 min mellanrum. Det gjorde så ont att jag kunde inte slappna av och vara riktig med undervärkarna. Jag ville så gärna klara denna förlossning utan smärtstillande så jag kämpade vidare. Jag började fundera på något slags smärtstillande men något hindrade ändå .  Smärtan av dessa värkar var så stärka att jag nästan svimmade ibland under dom . Jag var också så otroligt trött att jag ville bara att det skulle bli klart.

Jag hade inga fjärrilar i magen här inte då jag bara bävade inför nästa värk. Jag testade alla positioner så att jag kunde slappna av så mkt som möjligt under värkarna men det gick inte. Jag tror jag att med värkstimullerande drop så tappade jag kontrollen för lätt och kunde inte slappna av alls. Jag minns hur jag  typ bet en handduk och typ höll imot och jag idag tror att det är nog därför jag inte öppnade mig så fort.

När det hade gått nästan 14 timmar så bestämde sig barnmoskan att vid nästa värk skulle hon med sina två fingrar hjälpa mig att öppna och fy helvetes skit va ont det gjorde. Efter det tog det bara någon minut och krystvärkarna kom igång och när dom kommer det går inte att försöka stoppa dom. Det är här man vet att nu är det snart över och jag fick nya krafter för att krysta. Det svider sjukt mycket när huvudet ska komma ut det bränns och det gör ont ont ont . Ont som om någon har en levande ljus och håller mot din hud typ. Men sedan när kroppen kommer ut ja det är den här delen många upplever som underbart. Jag fick min son efter 14 timmarns kämpade och stolt kan jag vara för jag tog ingen smärtstillande.

Tydligen har jag högsmärt tröskel sade läkarna . Neo var så underbar men jag vill duscha och sedan sova. Jag var slut och kände att min kropp var i shock samt att jag var lik blek . Neo var klar vaken och tittade fint på sin pappa. Åh så underbart att se. Man blir så otroligt kär i sitt barn , man fattar inte att det är jag som har gjort denna underbara människa men kärleken i mitt liv.


Jag tyvärr sprack med både Jessica och Neo och det är något jag har svårt för. Det svider när man kissar och man blir så rädd för undersökningar då det är öm och det gör ont. Det tar ungefär en vecka innan det känns ok att kissa normalt igen. Det jag gjorde var att jag köpte plast muggar och kissade i den  medans jag hade en handduk därbak så att ingen kiss skulle hamna på såret.


Många tror att allt det ljuvliga börjar efter förlossningen men så är det inte . Jag som hade fött tidigare hade kraftiga eftervärkar i en veckas tid och att komma igång med amningen är inte så lätt då bröstvårtarna gör så förbaskat ont eftersom bebisen suger så pass hårt. Räkna med sår på bröstvåtorna och amma måste man göra ändå så det är en veckas smärta efter BB tiden sedan kan man njuta.



Hoppas detta förklarade det mesta . Som sagt det är så svårt att få allt ner i ord.